Klasskamp

Jag läser med STOR förvåning följande i DN:s etikett-spalt, författat av Magdalena Ribbing:

“I dag är det inte ovanligt att personer med mycket pengar kallas för överklass utan koppling till detta begrepps forna innebörd, som var ungefär att ha fått en god uppfostran i meningen ett behagligt beteende, att ha stil också i form av passande klädsel, att ha ett snyggt bordsskick, att hantera sitt eget språk korrekt, att uppföra sig hyfsat mot alla oavsett ursprung och position i samhället.”

Skönt att höra vad klassamhället handlade om, det var uppfostran och uppförande. Inte skillnader i rösträtt och rätten att leva ett liv på lika villkor. Tänk vilken klassresa mina förfäder kunnat gjort om de skaffat sig lite hyfs och stil istället för att kämpa för rösträtt och allt annat tjafs.

Live Free or Die Hard

Det är väl ingen överraskning att den här rullen är ganska förutsägbar vilket i och för sig inte behöver vara en dålig sak, ibland vill man se Bruce Willis rädda världen. Sådana dagar har i alla fall jag. Men jag har svårt för alla digitala effekter. Det blir för mycket sprängda broar och explosioner. Tacka vet jag gamla hederliga stunts.

Så först tänkte jag ge filmen tre stjärnor, men eftersom Creedence Clearwater Revival fick vara med i soundtracken och Kevin Smith fick en liten roll som hacker så slänger jag in en stjärna till.

Death Proof

Den mest klockrena femma jag sett på väldigt länge, men det är också länge sedan jag såg en actionrulle av liknande klass. Jag vet inte vad jag ska säga om handlingen, men scenerna, dialogerna och karaktärerna är lysande. Soundtracken är som vanligt i Tarantino-rullar enastående.

Det är svårt att hitta på något mer att skriva då jag känner att jag har slut på superlativer.

Jo, min brist på blygsamhet förbjuder mig att inte berätta om min egen bakgrund som stuntman, den gången jag åkte på bakluckan Hans farsan Volvo 244, fast det gick inte lika fort och det var kanske inte ett stunt, mer en fyllegrej, det gick inte lika fort heller. Men jag fick hjärnskakning vilket i sig är en bedrift för hjärnan var väl en av de kroppsdelar jag inte använde vid tidpunkten för olyckan.

Förutom mina minnen från fornstora dar får den här rullen mig att minnas min gamla mamma. Hon skulle ha gillat den här filmen, dels för att hon verkligen gillade Smokey and the Bandit, dels för hon gillade filmer där skurkarna fick på käften, hon brukade sitta och luftboxas framför TV:n.

Förrutom morsan är det enda jag saknar nu en cheesburger från Big Kahuna…

Eller en Margerita.

Rio Bravo

Reaktionära gamla stötar som John Wayne och Walter Brennan, det var riktiga hjältar det. I alla fall i slutet av 50-talet när “Amerika var bra” som Monika Zetterlund sjunger i “Var blev ni av ljuva drömmar“. Jag kommer ihåg att när jag såg den här filmen när jag var liten, så tyckte syrran och jag att Walter Brennans “Stumpy” eller Haltebolinken som jag har för mig att han hette i översättningen, var väldigt rolig.
Den här gången jag ser Rio Bravo, kan jag inte komma över min känsla att Stellan Skarsgård har utseendet och kroppsbyggnaden för att fylla John Waynes cowboy-boots. De är lika långa 1,93, inte för att storleken spelar så stor roll.

• Apropå inget så förstår jag vad Junior Soprano pratar om.

• Just Rio Bravo lär ha gjorts som svar på High Noon som enligt många var oamerikansk. Men mer om den rullen senare, den står näst på tur på min lista.

30 Rock

Har bara hunnit med tre avsnitt av 30 Rock, men hittills är vad jag sett roligt, mycket roligt.

Att Alec Baldwin är med gör inte saken sämre, han är lysande som vanligt.